SÖK
MENY
Skakar hand med´både glädje och sorg
Ilska. När den medelålders mannen upprepade gånger under intervjun lägger armen om mig vill jag bara skrika. Men jag ler och försöker dra mig lite åt vänster. Hoppsan, där var visst väggen.
När han tittar åt ett annat håll går jag min väg. Arg som ett bi och med en fast förvissning om att nästa gång, då kommer jag att säga till. Hur orkar du, frågar fotografen.
Glädje. Avslutning på journalisthögskolan. Vi skålar i champagne och lärarna önskar oss lycka till. Framtiden är er, säger de och vi tror dem.
Vi får blommor och personliga omdömen. På mitt står det: ”Annika Kullman har med glädje genomfört journalistprogrammet”. Det skriver jag under på. En glad och snirklig underskrift.
Rädsla. Att plötsligt stå utanför skolsystemet. Jag har studerat nästan hela livet. Skolan har varit en trygg punkt i en föränderlig värld. Nu står jag ensam. Bara jag kan forma min framtid.
Det är nästan som att ta studenten en gång till, fast den här gången är det på allvar. Då bestod min närmaste framtid av fester, resor och ett år i Frankrike. Nu har jag inget studiestöd att falla tillbaka på. Det gör mig rädd ibland, även om jag kommer att klara mig. Det gör jag alltid.
Förälskelse. Att tycka att någon är den finaste själen i världen. Att vandra runt med ett leende på läpparna. Regnar det i dag igen, jaha vad underbart.
Jag tycker om att umgås med nyförälskade. Inte de kära tu på samma gång utan en och en. Tillsammans är de outhärdligt puttinuttiga. Separerad från kärleken märks glädjen tydligare. Den liksom bubblar över alla breddar och smittar av sig.
Sorg. När någon du tycker om vågar gå och dö. Varje gång blir jag lika förvånad. Jag vill att alla ska finnas som de alltid har gjort. Så det så.
Sorgen går inte över med tiden. Man lär sig leva med den. Vi skakar hand och lär känna varandra lite smått. Efter ett tag är vi så bekväma med varandra att vi kan ignorera den andras existens. Som ett gammalt strävsamt par eller ett ungt som förlorat varandra längs vägen.
Lycka. Ljudet av en miljon regndroppar väcker mig. Jag ligger ensam i ett tält i skogen på Enklinge. Under mig är vitmossan så mjuk att jag har struntat i luftmadrassen. Att vara varm och torr och veta att en dag på sjön ligger framför en. I trygg förvissning om att världen väntar på mig somnar jag om.
Få se vad den bjuder på för sinnesstämningar i dag.
ANNIKA KULLMAN
