SÖK
MENY
Skomakaren kan göra kompisarna längst ned lyckliga
Hur kommer det sig att man vill ha nytt, men älskar det gamla?
I går blev jag och pratade en stund med Ingmar Nyholm, skomakaren i Godby och ögranne i Geta, om skor. Vi var rasande överens om att gamla skor är de bästa. De är sköna efter många mils stegande. Foten känns som gjuten i dem. Man trivs i dem.
Ändå är det rätt få av oss som kommer på tanken att sula om en sko, hur omtyckt den än är. I stället går vi till affären och hittar ett nytt par. De ser fina ut, de skiner i skinnet och är orörda i sulan.
Men de ger skavsår de första gångerna. De klämmer på fel ställen, de veckar sig fel och trycker på foten. De är, kort sagt, inte alls som de gamla. Visst, de blir gamla och sköna med tiden, men resan dit kostar värk och blod.
Och medan vi värker står de gamla, lita slitna, i garderoben och lockar. ”Prova oss igen, vi är mjuka, vi är sköna.” Men vi biter ihop och knatar vidare.
Nu är inte det här någon ekokrönika eller en antikonsumtionspamflett. Jag gillar att köpa saker, allt som oftast köper jag för mycket och ofta sånt jag inte egentligen behöver. De tär ju kul med nya grejer. En ny tv, en bråkdel större än den som redan finns hemma skapar en upprymdhet likt barnets på julafton.
Glädjen förbyts förvisso lite senare då man inser att bilden inte är riktigt lika skön för ögat som den gamla. Ljudet är riktat fel. Fjärrkontrollen är annorlunda. Men det är som med skorna. Några veckor senare är den inkörd och bra. Men knappast så mycket bättre än den gamla att ett nyköp egentligen behövts.
Hemma i garderoben står just nu tre par relativt nya skor. Alla är de snygga, hyfsat moderiktiga och passar bra både till jobb, fest eller fritid. Inget av paren är dock speciellt sköna att ha på sig. Ett par har tunna sulor så att varje gruskorn känns. Det märkte jag inte på den mjuka, mattbeklädda golvet i butiken. Ett annat par klämmer åt över foten, just bakom stortån. Jag tänkte att de skulle ge med sig med tiden, men efter några dagar gav jag upp och tog de gamla som blev som nya med lite skoputs.
Mina nya sneakers är bländande vita, men har inte formats efter foten än. Och foten, den glider runt lite i skon. De känns inte alls så sköna som de gjorde under de 15 sekunder jag provade dem på Team Sportia i Kista. Jag tar hellre de gamla, invanda som snart har hål under sulorna.
Efter samtalet med Ingmar har dock nytt hopp tänts. Inom kort ämnar jag ta i alla fall det klämmande paret till honom för att få dem utlästade. Kanske borde man passa på att byta sulorna på de gamla inkörd också? Hur som helst är det märkligt att så många av oss inte insett det stora värde som finns i en skomakare. En yrkesman eller -kvinna som kan göra livet enklare för våra viktiga kompisar längst ned.
För både nytt och gammalt.
PS: Missa inte dokumentären om skomakaren i Godby på Åland24 i kväll! DS.
