SÖK
MENY
Snålheten var bra för mina tänder
Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på tänder. Jag fick nämligen två visdomständer utdragna och det gjorde inte alls ont och gick väldigt snabbt. En duktig tandläkare och några strategiskt placerade bedövningssprutor var vad som behövdes. Jag försökte uttrycka min tacksamma förvåning på plats, men det var lite svårt med bomullstussar i båda kinderna.
Sedan berättade flera tuffa människor för mig hur de hade blivit sängliggande i dagar efter att ha dragit ut tänder. Jag spottade blod en dag, åt en värktablett och började känna mig ganska kaxig. Det där knakande ljudet som hörs när tanden lossnar från tandköttet ljöd i mina öron som ljuv musik.
Trots kaxigheten kunde jag inte riktigt äta på ett tag. Först var det lite spännande att bara äta soppa. Sedan blev längtan efter bröd och annan fast föda för stor. Jag lagade en härlig pasta carbonara och försökte tugga med bara framtänderna, med dålig framgång. Pastabitar hamnade i hålen där tänderna nyss hade suttit och fastnade där och i stället för att njuta av måltiden fick jag äcklad gräva ut envisa matbitar med tandborste.
Vad jag vill uppnå med denna äckelrealistiska beskrivning är att tänderna visst är ganska viktiga. Och som med allt annat som har med kroppen och hälsan att göra märker man det först när något inte funkar.
Tänder är dessutom en statusmarkör. Miniminivån är att man ska ha dem. I arbetslivet ser man människor med allehanda krämpor, men väldigt sällan någon som saknar en framtand.
Med en rad hyfsat gula och ganska sneda kan man bli mellanchef, kanske till och med skådespelare i en europeisk lågbudgetfilm.
För att bli president i USA krävs det ett vitt leende. Hollywood-skådespelarnas tänder är i sin egen klass av glänsande, rak perfektion.
Det egentliga skälet till min nyfunna fascination för tänder är nog en överdriven rädsla för operationen, som sedan byttes till överdriven lättnad. Skräckberättelserna om tandutdragning hade fått mig att skjuta på tandläkarbesöket trots att jag ville bli av med de överflödiga rackarna.
Det som slutligen fick mig att raskt ta mig till ÅHS tandvård var snålhet. Jag insåg att de sorglösa åren som under 26-åring snart, om bara några månader, skulle vara slut, så jag bestämde mig för att utnyttja de sista dropparna av den billigare och så mycket omtalade allmänna tandvården.
Nu föreslår ju landskapsregeringen att åldersgränsen för ÅHS tandvård ska höjas först till 27 och sedan till 29 år. Ur högst egoistiska skäl är jag glad att förslaget inte kom tidigare, då hade jag förmodligen inte tagit tag i saken den här hösten.
Lyckligt lottade äro vi, som får ta del av den allmänna tandvården. Till er andra: gå till (privata) tandläkaren. Det är inte så farligt.
