SÖK
MENY
Tack och lov för Tösabitar
Det finns folk som säger ”stackars journalistbarn som måste läsa om sig själva och bli retade av kompisar högt upp i skolåren för de pripplor de hade i rumpan som bebisar och som omskrevs i putslustiga ordalag av mamma/pappa nångång i tidernas begynnelse i någon lokal blaska”.
Och så finns Tösabiten. Hon säger ”skriv om mig nångång mamma så jag får nåt att sätta upp på kylskåpsdörren. En hyllning till mig, tack! Det är hög tid för det faktiskt!”
Tösabiten kom som en tornado in i vår familj. Drygt 20 år efteråt står vi fortfarande där och gapar och ser bortblåsta ur och undrar vad var det egentligen som hände? Från Mamma Mu till Iron Maiden gick tiden så orimligt fort att vi ännu i dag blir mäkta förvånade när katten letar fram ett halsband med Victoria Beckham ur en golvspringa någonstans. Vad gör detta i vårt hus?
Vips var hon där, vår Tösabit. Och inte stod det länge på innan hon visade storebror att man faktiskt kan peta näsan med tårna.
Det var Tösabiten som hoppade rakryggad och stolt som en svan från högst höjd på ”trean” på hopptornet i Gropen i Lumparsund redan som sexåring. Det var vi som satt på klippan ovanför med en tidning hela dagarna och förmanade alla killkompisar och fröjdades åt Tösabitens mod. I full fart fram på ”trean”. Ut med armarna och kroppen horisontellt med vattnet och sedan ducka och sätta händerna först i när vattenytan bröts. Sedan skratta. Hosta upp det smutsiga vattnet. Ruska vattnet ur håret som en hund. Och sedan springa ikapp med killarna igen. Och igen.
Med åren blev hon mer försiktig både med hopptorn och ponnyhästar. Och med killar. Hoppas morsan.
Det finns ett fotografi av detta hopptorn i Lumparsund. På bilden är allt lugnt. Vad betraktaren inte vet är att just bakom tornet hoppar två vuxna syskon på väg ner mot vattnet. Bilden är tagen just i den hundradels sekund när de är skymda.
Tösabiten var 20 . Storsonen ännu äldre. De återupplevde sina barndoms somrar. De störtade ur bilen och sprang ikapp mot tornet. De hojtade högt, drog av sig plagg efter plagg och studsade nästan samtidigt på något oförklarligt vis i sina badkläder. Här skulle hoppas som i fornstora dar! Men Tösabiten ilskande till:
– Det är ju jätteorättvist! Du borde också ha bh!
Storsonen hoppade från ”trean”. Hon kom samtidigt i full galopp ut på ”tvåan”. De plaskade i vattnet i exakt samma ögonblick. Morsan var domare (för hon är domast!). Och fotot är fullkomligt stilla…
Det var Tösabiten som hjulade runt runt runt som ett pariserhjul en hel sommar. Från Ålands museum till biblioteket gick det upp – ner, upp – ner. Inga Heller blev så van vid detta snurrande att hon anpassade sitt tal till cirkelrörelserna.
Det var Tösabiten som hjulade hela vägen till skolan på sitt livs första skoldag. Och har hon inte slutat så hjular hon ännu. Snipp snapp snut. Sagan är inte slut.
