SÖK
MENY
Till Paul Auster
Nyligen dog den amerikanske författaren Paul Aster. Jag brukade stöta ihop med honom i den lokala bokhandeln i Park Slope i Brooklyn när jag bodde där, och jag tänkte ofta att jag ville fråga honom om han trodde att det inträffar särskilt många sammanträffanden just i New York. För hans berättelser handlar ofta om sådana, och jag hade själv aldrig varit med om så många som där. En episod hade jag särskilt sparat åt honom.
När jag och min dåvarande fru Eva-Jo var nyinflyttade i Park Slope ringde Eva-Jos kompis Amy och skrek åt oss att vi måste träffa hennes kompis Wally. ”Han och hans familj är underbara, ni kommer att älska varandra!” röt hon (hon är teaterproducent. De skriker alltid.)
Amy bodde i Paris, så vi tänkte att hon led av hemlängtan. ”Kom hit så träffar vi dem tillsammans istället”, sa vi.
”Nä nä, jag har redan bokat er på en blind date”, sa Amy. ”Ni ska dit på fredag!”
Man säger inte nej till Amy. Ett par dagar senare, i en helt annan del av Brooklyn, satt jag, Eva-Jo, Wally och Wallys fru Belinda och tittade på nervöst på varandra över deras dukade middagsbord.
”Tja, skål och välkomna”, sa Wally. ”Michael, vad sysslar du med?”
”Jag är dramaturg”, sa jag, ”vad gör du?”
”Jag är dramaturg”, sa Wally osäkert.
Vi skrattade allesammans. Satans Amy, det där hade hon räknat ut fint.
Isen var bruten och vi började tala om konstböckerna i deras bokhylla. Wally berättade om sin favoritkonstnär, som faktiskt var svensk: Carl Milles. Kände vi till honom?
”Jag har varit guide på Millesgården i fem år”, sade Eva-Jo.
Mer skratt. Vi korkade upp gå-bort-vinet och Belinda nämnde att hon och hennes syster intill nyligen, mest på kul drivit en vinbutik i Park Slope, som de just sålt.
Det visade sig vara vår stambutik, som vi en trekvart tidigare köpt flaskan i. Nu blev vi lite tysta.
Jag började berätta om en rolig konstnär som jag veckan innan hade träffat i en ateljé i en annan del av Park Slope, och efter ett par sekunder av min beskrivning av honom slöt Belinda ögonen.
”Hette han Jonathan och målade tavlor av folk som hade djur på huvudet?” frågade hon trött.
”Ja”, sa jag.
”Det var min bror.”
Det fortsatte så där hela kvällen. Till sist började Eva-Jo, nästan i desperation, redogöra för en festlig amerikan som hon av en slump träffat på tunnelbanan i Stockholm, som luffade runt i Europa men som i vanliga fall var burleskartist i Las Vegas …
”… och hade skägg och hette Tigger?” skrek Wally.
Eva-Jo nickade stumt.
”Det är min bästa vän”, sade Wally hest.
Resten av kvällen diskuterade vi Paul Auster och vad han hade tyckt om det hela. Ett par dagar senare sprang jag ihop med honom första gången i bokhandeln. Förstås.
Vila i frid, Paul.
(Och Amy hade ingen aning om att jag var dramaturg, visade det sig.)
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
