SÖK
MENY
Tillit skapar ärlighet
Nej tyvärr, vi tar inte kort.
Eftersom man numera har en plånbok som är sprängfylld med allt möjligt förutom kontanter blir man då och då helt ställd när man ställs inför faktum att det är pengar av papper och metall någon vill ha.
Som häromdagen då jag besökte sjukhuset. Det var inte första gången, men första gången jag hade tid att kombinera besöket med en kopp kaffe med tilltugg. Så jag styrde stegen mot det mysiga lilla entrécafeet och plockade åt mig både smörgås och kaffe innan jag slängde fram plastkortet.
Det var då jag möttes av repliken som inledde denna kria.
Nehej, litet café, inte lönsamt med kortmaskiner. Och närmaste uttagsautomat? Finns på Torggatan, just så. Så där man står med redan upphällt kaffe är det bara att börja gräva. Nog brukar det ju alltid skramla i botten på väskan och inne bland luddet i fickorna. Men se icke då skramlet behövs.
En femtiokronorssedel hittade jag faktiskt i ett underligt fack jag inte visste att jag hade i väskan, men det täckte inte riktigt det jag köpt. Återstod 3,90.
– Jomen, det skriver vi upp här så kommer du in och betalar nästa gång du har ärende hit, sa den fryntlige herrn bakom disken.
Jag skymtade en lista med många namn, en del överstrukna, andra inte. Mitt namn präntades längst ner och så var det klart med det. Jag fick ta min bricka och inmundiga mina till hälften inköpta varor.
Det var veterligen första gången han och jag träffats, och han kunde rimligtvis inte ha en susning om jag ens är bosatt på Åland eller en konstig turist som bara besökte sjukhuset för en fika. (De har gott kaffe så det kan mycket väl inträffa att folk går dit bara för dess skull, även om sjukhuscafeterian kanske inte är första alternativet när man känner för att koppla av med en kopp java).
Hur som helst, det viktiga i den här historien är att han litade på mig. Alternativt att 3,90 faller inom marginalen för det som är försumbart för att få ekonomi i en dylik verksamhet. Men jag föredrar att tro på det första alternativet.
Jag tror inte heller att jag ser ovanligt ärlig ut, utan att han gör så här mot alla medmänniskor som tröstar sig med fika efter en eller annan obehaglig undersökning. Om det vittnar i alla fall listan bakom kassan.
Dessutom tror jag att han med största sannolikhet är utrustad med ett ansiktsminne utan like och jag skulle aldrig våga sätta min fot i sjukhusaulan igen om jag inte gick dit och betalade bort min halva, redan uppätna, smörgås.
Så det stämmer nog det där som en vän kommenterade saken: tillit skapar ärlighet.
