SÖK
MENY
Tusentals liv som inte bryr sig
Blinka inte nu. Håll ögonen öppna de kommande veckorna, och andas djupt alla ni som inte är pollenallergiker (ni ska förslagsvis hålla er inomhus eller under tung medicinering).
Om man bara tittar bort några sekunder har en liten lökväxt gått från hoppfull liten knöl vid markytan till blyg knopp till gnistrande blomma till brunkantad föredetting.
I min trädgård, som för sekunder sedan var stelfrusen öken, gick förvandlingen till nån slags teletubbies- landskap där vårens alla osannolika blommor och örter, så mjuka och tunna de är, lyckats spränga sig upp ur marken och står där och nickar som om inget svårt fanns i livet.
Jag vet inte ens vad de heter, blommorna som jag förundrat betraktar varje vår. De bara kommer, minnen av någon tidigare trädgård och nån annans möda, står där och glänser, och försvinner och sedan glömmer jag dem tills de dyker upp igen för sina få dagar av prakt, hopp och huvudroll.
Här borde man kanske skriva något djupt om livets förgänglighet och vikten av att fånga dagen. Det har jag aldrig förstått mig på. Om man tror att man kan fånga dagen så har man ju redan missat poängen i att bara vara i den.
I så fall tror jag mer på att vara såsom blommorna på marken, leva när det är läge för det, och övervintra när det är det enda som är möjligt.
Är det då inte märkligt att när denna underbara våren är här, så drabbas man också av den där jobbiga känslan att allt är så fint och vackert och borde upplevas så mycket, och så orkar man bara inte och stannar inne och tittar på hockey i stället. Att själva intensiteten i upplevelsen är något man måste värja sig emot och bara insupa i små små klunkar.
När naturen är grym och vacker och skoningslös och slösande är det inte den vi beskriver, utan våra upplevelser och vår relation till den. Den bryr sig inte. Tack och pris.
Blommorna blommar, knoppar brister, löv spricker och vågor kluckar utan minsta lilla krav eller sårade känslor eller knyck på nacken. Min hjälp gör det inte vackrare. Min beundran och kärlek gör ingen skillnad.
Det tycker jag är den stora befrielsen i naturen, att den är så fantastisk och så helt likgiltig för mig som individ.
Jag hoppas hinna cykla ut till Ramsholmen även denna vår, men om jag inte gör det kommer det att vara vackert ändå. Och varje enskild blommar full av liv och varje liv sitt eget.
Nina Fellman (nina.fellman@nyan.ax)
