SÖK
MENY
Vad är du om du springer om tvåan?
Om du springer om tvåan, vad är du då?
Grubbla på den frågan en stund. Svara sedan, och på basen av svaret kan jag säga vad du är för en sorts människa. Eller rättare sagt: Jag kan säga vilken av två kategorier människor du tillhör.
Ja, alltså: Är du en intelligent människa eller är du ungefär som jag?
Mensa, sammanslutningen för personer med en intelligenskvot över genomsnittet, kommer hit på lördag för att testa frivilliga. Jag vet inte om frågan här ovan ingår i frågebatteriet, men den skulle kunna göra det.
I Mensavärlden är svaret givet: Då är du tvåa. Springer du om tvåan så är ettan fortfarande oomsprungen. Klart som korvspad. Det finns ett svar, och det är rätt. I Mensavärlden alltså.
I min värld ser det annorlunda ut. Där finns inget rätt eller fel svar, det finns bara en massa omständigheter som avgör svaret.
Mitt spontana svar är att då är jag etta. Om jag springer om den som blir tvåa i loppet när det är sprunget – det är det som ”tvåa” betyder för mig – då vinner jag. Det beror bara på hur man tolkar frågan.
Men så är det inte i Mensavärlden. Där kan frågan tolkas på bara ett sätt, det rätta sättet, och allt annat är fel. Säger Mensamänniskorna och får en annan sorts tänkare som jag att känna mig dum. För de har ju rätt. Det har de alltid.
De har inte förstått att det som Mensatestet i själva verket går ut på är att den som formulerar frågan och den som svarar tänker på exakt samma sätt. Men att det ska ge pluspoäng i form av hög intelligenskvot, eller för all del höga skolbetyg i matematik, är ju inte särskilt intelligent egentligen.
Å andra sidan kan det handla om helt andra frågor i testet. Jag får inte veta, för jag skulle aldrig våga delta. Jag skulle knappt ta mig över gränsen för kompletta idioter, misstänker jag.
En gång kom jag i mål på tiden 1.37. Bättre än Ragnar Erlandsson. Mitt när jag stod där och inhöstade applåderna kom någon Mensait och avslöjade mig. Jag hade ju blivit anmäld i tävlingsklassen, och bar alltså nummerlapp i den färgen, trots att jag i själva verket hade deltagit i klassen motion utan tidtagning och startat långt tidigare.
Jo, jag visste nog. Men jag tog i alla fall tillfället i akt och kråmade mig i mina lånta fjädrar åtminstone på upploppet.
Det kändes bra för egot. En stund åtminstone. Det är ju inte alla dagar man springer om tvåan.
