SÖK
MENY
Vad hände på åttiotalet?
Det kom en Facebookutmaning från en bekant.
Välj sju låtar som du lyssnade på på åttiotalet.
I vanliga fall hoppar jag över sånt för vem har tid att göra låtlistor? Men det var min tur att skriva en spalt i dag så jag gör listan på arbetstid. Sju låtar, det går snabbt.
They Don’t Know.
Teenage News.
Ambition.
Public Image…
Nej, vänta. Allt det där var sent sjuttiotal.
The Cures tidiga singlar var bra. Killing An Arab, Boys Don’t Cry, Jumping Someone Else’s Train. Sjuttiotal de också.
Vad brände jag mina studielån på från 1980 framåt? Då skulle man ha Joy Division, Heaven 17, Bauhaus, New Order… gud vad tråkigt.
Hårdrocken gick bort. Syntpopen var inte helt förbjuden. Pet Shop Boys West End Girls, den ska i alla fall med. Indiegitarrpop utan gitarrer.
Om man ska göra en lista som någon vill lyssna på går det inte att ta med låtar som bara man själv får nostalgikickar av. En sån är Georgia Satellites Tell My Fortune som fanns på mini-LPn Keep The Faith, som släpptes på det engelska skivbolaget Making Waves 1985. Då sommarjobbade jag i Stockholm och varje gång man kom in på 55ans skivbutik på St Eriksgatan spelades just den låten. De måste ha kört den trettio gånger om dagen.
En annan åttiotalsplatta som jag spelade så mycket att vinylspåren blev gråa var The Replacements Let It Be. En av historiens bästa, om ni frågar mig och alla som upptäckte dem då. Men den skivan är en helhet, från queeriga pianoballaden Androgynous till punkiga Tommy Gets His Tonsils Out och Kisscovern Black Diamond. Det går inte att välja en låt. Det är som att be någon läsa ett kapitel i världens bästa roman och strunta i resten. Och nio av tio skulle ändå inte fatta grejen.
The Smiths då? Indiegudarna. Förstås köpte vi som var invigda deras första singlar så fort vi kunde. This Charming Man kunde vara en av de sju på den här listan. Och textraden ”a jumped up pantry boy” är lånad från en av mina favoritfilmer, ”Sleuth” med Michael Caine och Laurence Olivier. Men, men. När jag hör den låten nu tänker jag bara på sångaren Morrisseys invandrarfientliga åsikter.
Bättre då med Kirsty MacColls Smithsdoftande cover på Billy Braggs A New England. Den platsar lätt.
Vi går över till soul och r’n’b. Och då kommer jag på massor av bra singlar eller lp-spår.
Jermaine Jacksons Let’s Get Serious. Var det Stevie Wonders sista mästerverk?
Shirley Browns Up To No Good.
S.O.S. Bands Just Be Good To Me.
Skipworth & Turners Thinking About Your Love.
Och Bobby Womacks Surprise, Surprise.
Ser man på, det blev sju.
Och det fanns en låt som jag kunde ha skrivit en hel spalt om: Van Morrisons In The Days Before Rock’n’roll. Men den släpptes 1990. Det får bli en annan gång.
