SÖK
MENY
Varför finns det ingen vridläktare?
Sommar betyder för oss här på våra breddgrader hur mycket som kan pressas in under fyra ynka juliveckor. Det är de veckorna de flesta har semester och det är då chanserna för att kunna vistas utomhus utan risk för köldskador är som störst. Alltså är det då publika evenemang i utomhusmiljö arrangeras.
Under många år har sommarteater hört till det jag prioriterat högst i det pressade julischemat. Österbotten är ett eldorado av amatörskådespelare som glatt offrar ljusa junikvällar för repetitioner och varma (i bästa fall) julikvällar för föreställningar inför myggbelupen publik.
Till min glädje har jag konstaterat att dylika eldsjälar också finns här på fredens öar, och att jag inte behöver ge upp denna min julihobby med flytten hit.
Utbudet tycks också nästan lika brett som i sommarteatertäta Österbotten. Allt från arvstvist via fars och Tjechov till självstyrelsepoesi. Jag går väldigt gärna på barnteater också fast mina egna ätteläggar inte längre kan – eller vill – klassas som barn.
Askungen i Kastelholms slott kommer jag definitivt inte att missa. En sådan miljö skulle de österbottniska teateramatörerna förmodligen offra en eller annan kroppsdel för.
Jag har varit på Åland sommartid förr, men aldrig tidigare upplevt sommarteater här. Det ska jag ta igen i sommar har jag bestämt. Om det bara är logistiskt möjligt tänker jag se allt som ges.
Jag hoppas på skratt, på gråt, på hembakta bullar i pausen och förväntansfulla människor medförande filtar och sittunderlägg. Även om det är juli finns ju alltid en liten risk för köldskador i känsliga regioner.
Men framför allt hoppas jag på känslan. Den känsla av sommar som endast sommarteater kan ge. Den känsla som gör att skådespelarna, när de äntligen får ledigt från sina vardagsjobb, lägger ner otaliga dyrbara sommartimmar på att skapa en föreställning. Känslan som gör att publiken sommar efter sommar trotsar myggor, fästingar och till och med en och annan regnskur och urinvägsinfektion för att få uppleva.
Känslan finns säkert. Det enda som verkar fattas här är en vridläktare. Att sitta på den vridbara läktaren i Öjskogsparken i Närpes eller Kimo i Oravais och sakta låta sig vridas runt, omvälvd av den distinkta doften av mygg-gift in i en värld där precis vad som helst kan hända är en magi som inte kan förklaras utan måste upplevas.
Med tanke på mängden österbottningar som befolkar ön, och i synnerhet folk sprungna ur Närpes, är jag faktiskt lite förvånad att ingen ännu byggt en vridläktare här.
Kanske till nästa sommar?
