Jag är ingen höjdare på att bestiga berg. Mina bergsexpiditioner är inte särskilt många, men de har alltid vållat mig skada.

Det började dåligt. Som barn besteg jag ett berg på Simskäla. Nu kanske någon säger att man inte kan tala om ”bergsbestigning” på Åland. För en sexåring är det dock möjligt, då är Orrdalsklint som Mount Everest. På en av mina expeditioner, snublade jag och föll tiotals meter, kändes det som i alla fall. Mirakulöst överlevde jag och bars sårad hem. Jag har fortfarande ett ärr på knäet som påminner mig om den incidenten.

I somras gick det inte mycket bättre. Jag var i Kenya och i närheten av platsen vi bodde på fanns ett berg med ett spännande namn, Zumbaberget. Tanken av att dansa på bergstoppen var så pass lustig i mitt huvud att jag var tvungen att förverkliga idén till varje pris. Min kusin hade trampat på en tagg som gjort honom halt. Vi både hade också någon sorts influensa. När resten av resesällskapet skulle bestiga Zumbaberget följde vi alltså med trots handikappen.

Redan vid bergsfoten kände jag mig utmattad och satt mig ner i gräset för att vila. I gräset fanns mycket att titta på, som myror med gigantiska käftar. Jag frågade en av lokalborna som följde med oss om han visste vad det var för myra. ”Very dangerous”, svarade han. Slut på sittpausen, tolkade jag svaret som.

Någon föreslog att vi kunde nöja oss med att ta oss halvvägs, till en plats som heter Babianplatån. Tror jag. Vi skämtade om så många alternativa namn att jag inte längre minns om ”Babianplatån”, ”Apkap” eller ”Orangutanghöjden” var det riktiga namnet.

Apkap var en besvikelse. Inga babianer sågs till och det var inte alls samma sak att dansa zumba här. Vi valde därför att fortsätta. Till sist kom vi äntligen upp till toppen och dansade ”Waka waka”. Uppdraget slutfört! Nu skulle vi bara ner igen.

Först på nedfärden började allt gå utför. Jag och min kusin fick idén att ta en genväg genom buskaget. Genvägen var snårig och jag trampade också på en tagg som spetsade sandalen och gjorde mig halt. Vi kände oss som Indiana Jones när vi fäktade oss genom buskarna. Till slut kom vi ner till vägen, före alla andra!

Vi kom till ett vägskäl och frågade en man där om bästa vägen hem. Efter ett tag märkte vi att den ”bästa vägen” antagligen syftade på vägkvaliteten och inte sträckan. Vi bestämde oss därför att vänta in resten. De kom aldrig. Det började bli mörkt och vi hade inget annat val än att fortsätta framåt.

Till slut kom vi tillbaka hem, men från andra hållet. Vid grinden hade det samlats mycket folk och de började ropa när de såg oss på avstånd. En av dem sprang då efter en av missionärerna som hade gett sig av för att hitta oss. När han kom tillbaka omfamnade han oss i innerlig glädje.

Han var väldigt glad för en man som påstod att han inte hunnit bli orolig.