SÖK
MENY
Magnusson: ”Ali eleverade boxning till konst”
BOXNING. ”I am the King of the World, I’m pretty!”.
”Hold it, hold it. You’re not that pretty!”.
TV-reportern gör några fruktlösa försök till att få tyst på Cassius Marcellus Clay Jr.
Det går inte.
Det gjorde ju aldrig det.
Året var 1964 och han hade just tagit tungviktstiteln från Sonny Liston i Miami Beach – och världen låg öppen för den 22-årige Clays fötter.
Grabben från Louisville, Kentucky såg till att göra det mesta utav den.
När vi nu torkar tårarna, hämtar andan och börjar vänja oss vid att The Greatest inte längre är med oss är det minnena och intrycken från det Muhammad Ali gjorde utanför boxningsringen som gör honom till tidernas störste.
Boxningens Nurejev
Muhammad Ali – namnet han tog efter att ha konverterat till islam – var ett fenomen på tungviktsscenen. Han boxades inte i ringen, han dansade bort motståndarna med en grace och precision som eleverade hans idrott till konst. Boxningens Nurejev var oövervinnerlig under sina tidiga år med snabbhet, flärd och intellekt – inte för att han var en sluggermaskin. Matchen mot Cleveland Williams 1966 (som går att se på Youtube) är ett lysande exempel på Alis kunnande på toppen av hans förmåga.
Men Muhammad Ali var också anpassningsbar. När snabbheten i fötterna försvann kunde han ta emot smällar och låta motståndarna slå sig trötta fram till dess att inget annat fanns kvar än en återvändsgränd (läs: George Foreman i Kinshasa 1974). Det blev dessvärre ett par fajter för mycket för Ali; matcherna mot Larry Holmes och Trevor Berbick i början av 80-talet blev smärtsamma påminnelser om att inte ens den störste var osårbar – och att pengar till och med kunde köpa tillbaka Ali in i ringen för en ”sista fajt” som för de allra flesta boxare blir minst en för mycket.
Sorgen efter Muhammad Alis död är dubbel eftersom han var så begränsad under sina sista trettio år. Ali hade kunnat spela en stor roll som samhällsdebattör i en orolig tid, men allt sedan han diagnostiserades med Parkinsons sjukdom 1984 var han en fånge i sin egen kropp.
Kamp för de utsatta
Lika mycket som hans tekniska och taktiska boxningsbriljans imponerade Muhammad Alis patos. Han blev en medborgarrättskämpe vid sidan av Malcolm X och Martin Luther King. Han vägrade ta värvning i den amerikanska armén och blev en tidig förespråkare mot Vietnamkriget. Oavsett hur styrd han var av Nation of Islam och ledaren Elijah Muhammad, så var vapenvägran ett mått på Muhammad Alis mod – beslutet kostade honom inte bara rätten att tävlingsboxas, utan också VM-titeln.
Ali bidrog till att ge USA:s svarta en röst, och den fajten gör honom odödlig – men inte bara i sitt hemland. Hans kamp för samhällets mest utsatta satte exempel för en hel värld.
Ikonen Muhammad Ali kommer att leva för evigt.
Han hade sina mindre smickrande sidor, också. Hånen mot Joe Frazier (enligt Ali en ”Uncle Tom”, och ”så ful att hans tårar vänder om och sipprar ut på baksidan av huvudet”) var inte särskilt klädsamma för en mästare.
Men Ali visste hur han skulle bygga sitt varumärke och sälja matcher, och en del av hånen kom till just därför.
”Närmaste döden jag kommit”
Respekten för Joe Fraziers kunnande var intakt hela tiden.
Duon – som var kungarna i tungviktsdivisionens allra mest gyllene era – slog varandra sönder och samman i den episka ”Thrilla in Manila” 1975 innan en i praktiken blind ”Smokin’ Joe” tvingades kasta in handduken inför den femtonde ronden.
– Det här var det närmaste döden jag har kommit. Joe Frazier är den störste fajtern genom tiderna, sade Ali efter det omänskliga kraftprovet.
Poeten från Louisville hade bara ett tillägg:
– Näst efter mig.
