SÖK
MENY
Krönika: Året då drömmen aldrig blev för stor
IFK Mariehamn är finska ligamästare – och det kommer att kännas lika obegripligt att skriva det om tio år som det gör nu.
2016 var året då psykosen aldrig tog slut.
Precis som med Leicester och IFK Norrköping har jag med IFK bara gått och väntat på när raset ska komma, när verkligheten ska komma ikapp.
Verkligheten hann ikapp söndagen den 23 oktober: IFK är Finlands bästa lag.
Man undvek sin sedvanliga sommarsvacka och gnetspelade till sig uddamålsvinster hela vägen fram till dess att man fick med sig en poäng borta mot HJK för en och en halv vecka sedan – den moraliska finalen som avgjorde ligan.
Att IFK kom tillbaka den gången – trots underläge, brända superchanser, en utebliven straff och missad chans till spel med en man mer i en timme – var själva sinnebilden för den här gruppen av spelare. Attityden och viljan att stå upp för varandra vittnar om hur väl sammansvetsad truppen är. Detta hopkok av fotbollsgentlemän – trotjänare, landslagsspelare och ratade allsvenskar från Europa, USA, Sydamerika och Afrika – sorterade bort logiken och visade vad något så gammalmodigt som lojalitet betyder i en ny, rå fotbollsvärld.
Då kan till och med ett gäng fotbollsnomader från skärgården sänka hela Fotbollsfinlands regalskepp HJK, trots en spelarbudget som bara skulle täcka en tredjedel av huvudstadslagets löneutgifter.
Att den landslagsmeriterade mittfältaren Forsell inte ens fick vara med och träna med IFK på försäsongen i jakt på en ny klubbadress vittnade om en ny ledarregim – och det var ett beslut som jag tror gav Peter Lundberg, understödd av de mest tongivande spelarna, en än större respekt från truppen. Om inte annat var det en signal; laget skulle gå före jaget i årets IFK.
IFK Mariehamn kanske inte är något Leicester; för den jämförelsen är finska ligan alldeles för jämn och – om vi ska vara ärliga – jämndålig (IFK:s poängsnitt på 1,85 kan jämföras med HJK vars poängsnittsspann låg mellan 1,94 och 2,45 under guldåren 2011–14). Leicester lär aldrig upprepa sin bragd i den penningdopade Premier League, men IFK Mariehamn kan mycket väl få gulddansa igen. Den kontinuitetsstig som trampats upp av IFK-ledningen och Peter Mattsson de senaste tre åren har nu betalat sig i halvmiljonklassen tack vare årets mirakelsäsong. Lyckosamma gratisförvärv som Diego Assis och Dever Orgill har blivit matchvinnande stöttepelare, Albin Granlund och Bobbie Friberg da Cruz har varit lojala linjelöparmaskiner, hemvändare som Kristian Kojola och Gabriel Petrovic har gett laget stadga – och längst bak har Jani Lyyski vuxit ut till en gigant. Omsättningen av truppen har minskat med åren, spelarna vill stanna kvar i IFK.
Det kan vara tungt och vindpinat och förbannat trist under de där försäsongsmånaderna när färjorna inte går och världen utanför känns avlägsen. Men lönen kommer i tid och klubben tar hand om sina anställda. Den trygghet och gemenskap IFK kan erbjuda spelarna har blivit klubbens signum.
Dess guldsignum.
Peter Lundberg, Daniel Norrmén, Kristoffer Weckström och Jani Lyyski var alla med i startelvan i den historiska första ligamatchen mot RoPS 2005.
Kvartetten är med än i dag, och på WHA:s läktare satt gamla grönvita hjältar som inte ville missa Ilvesmatchen för allt i världen: Sebastian Wiklander som flög hit från Luleå och specialchartrade ett plan sista sträckan, Mathias Wiklöf som tog med tolv polare för att se sina forna lagkamrater skriva historia och lojale Marcus Olofsson som inte kunde hålla tårarna tillbaka mitt i kaoset på innerplan efter matchen.
Det säger något om vikten av kontinuitet men också om hur en liten klubbs kamratanda kan vinna hjärtan hos fotbollsarbetare på genomresa, och till och med få dem att lämna kvar en liten del av dem på Åland.
– Om vi är en kamratförening vid sidan av planen ska vi baske mig vara det på planen också, sa lagkaptenen och Guldbollenvinnaren Jani Lyyski.
Han blickade ut över läktare med pensionärer och barnfamiljer, unga supportergrabbar och Thomas Mäkinens farmor som i ett rörande ögonblick kramade om Peter Lundberg och tackade för allt.
Det var en seger för hela Åland. En seger alla föräldrar som någon gång väckt sina barn i ottan för att skjutsa dem till träningar och matcher. För alla supportrar som plågat hjärtan och nerver i decennier. För alla brustna drömmar och besvikelser genom åren.
För dig.
Kamratandans urkraft försatte fotbollsberg 2016.
Länge trodde IFK:arna själva att division ett var taket för den här klubbens potential.
Men en oktobersöndag när Bobbie Friberg da Cruz nickar in 1–0 och gör sitt första ligamål i sin 85:e match och 7 020 minuters torka finns så klart inget tak. Tuure Siiras 1–1-bomb kunde ha förstört festen, men inte när man har en matchvinnartyp som Diego Assis att byta in. Inspel av Dever Orgill, bollen upp i nättaket – matchhjälte såväl i cupfinalen som i ligadramat.
– Vilken vinnare han är, sa Jani Lyyski.
Vilka vinnare IFK Mariehamn är.
Vilken seger för Åland och allt som åländska samhället står för, är och kan bli.
Båda fötterna på jorden, kontinuitet och inga ekonomiska utsvävningar. Men också öppenhet: en tredjedel av alla ålänningar är födda någon annanstans, och guldmålet kom efter att en passning från en jamaican nådde en brasilianares bredsida. Dever Orgill lämnar IFK efter den här säsongen, men lovade efteråt att han kommer tillbaka en dag. Precis som alla Wiklöfs, Wiklanders och Olofssons.
Det kanske är en naiv dröm att Orgill ska spela för Grönvitt igen.
Men å andra sidan är IFK Mariehamn finska mästare 2016 – då kan aldrig drömmar bli för stora.
Oskar Magnusson
