SÖK
MENY
En hjärtesak för mig att säga” på återseende” – inte farväl
Sport, idrott och tävlingar i alla upptänkliga former är mycket mer än bara ett jobb för mig – de ger mig faktiskt en mening med livet. Man kan säga att sport är en hjärtesak för mig, på fler än bara ett sätt.
Vi tar det från början. Av allt att döma föddes jag med en bikuspid aortaklaff, medan en normal sådan är trikuspid. Den enklaste förklaringen dessa emellan är kanske att en trikuspid klaff stänger sig lite likt en kameraslutare, medan en bikuspid bara består av två stycken småtröga ”skjutdörrar”.
I 30 års tid har jag levt med klaffen och ett visst återläckage vid varje hjärtslag – men inget dramatiskt.
Under hela den här långa tiden har läckaget och spänsten i aortaklaffen hållits på i stora drag samma nivå – och tro mig då jag säger att den har undersökts mer än noggrant, flera gånger per år. Dels genom ultraljud, ständiga labbprover och belastnings-EKG-tester där man cyklar uppkopplad till en EKG-apparat tills man mer eller mindre stupar. Förvånande nog, trots allt för lite fysisk träning genom åren har konditionen och orken sett ok ut för det mesta.
Ett problem har dock förföljt mig sedan jag i tjugoårsåldern, i det militära, inte fick utebli från den dagens hårda fysiska träningar trots en feber på 38,9 grader. Resultatet blev min debuterande hjärtrusning utan dess like, och jag blev naturligtvis livrädd. I korthet slutade det med en inläggning på militärsjukhuset med en hjärtmuskelinflammation, och sedan dess hoppar mitt hjärta fortfarande ibland, helt oprovocerat av fysiska ansträngningar eller så, bort från den sinusrytm vi människor ska ha. I dessa lägen rusar hjärtat uppemot 250–300 slag i minuten, men utan att egentligen pumpa runt blodet och syret i kroppen på ett effektivt sätt.
Månaderna innan öspelen på Guernsey var en tid då det här fenomenet uppträdde fem till sex gånger per dag, och varje ”attack” pågick i medeltal i 30 minuter. Jag hann förstås bli orolig, är min tid inne nu? Är det nu jag behöver berätta allt jag känner att jag har osagt till världens bästa sambo, min älskade Petra – är det nu jag behöver försäkra för mina barn hur mycket jag älskar dem? Jag låter dem naturligtvis veta det dagligen sedan många år tillbaka, men när dödsångesten sätter in vandrar tankarna och man undrar om man gjort tillräckligt för sin familj.
Som fotnot kan tilläggas att jag kallar dem ”mina barn”, jag har funnits i deras liv sedan de var riktigt små – men rent bioligiskt är vi inte sammankopplade även om man lätt kunde tro det med tanke på de många likheterna.
Den 14 juni blev det plötsligt bråttom. Två dagar innan, den 12 juni, ringde man från TYKS i Åbo och berättade att jag är inbokad för en ablation på onsdagen. Oj, tänkte jag och paniken tog ett stadigt grepp om synapserna i hjärnan. Jag gillar inte när saker går för snabbt och jag avsåg spontant avboka hela operationen och på ren svenska ”skita i den”. Men efter ett samtal med världens bästa hjärtläkare, Mats-Ola Mattsson vid ÅHS, sansade jag mig.
Vid en ablation går man in via ljumsken och upp till hjärtat, bränner bort extra nervbanor i AV-knutan där signaler om takykardier uppstår. Jag samlade hur som helst mod, och jag åkte.
Som en rädd liten kanin darrade hela min kropp då jag öppnade dörren till Sydänkeskus (Hjärtcentralen) vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Men väl där blev jag väl och sympatiskt mottagen, och bara timmar senare låg jag, lite lagom semidrogad på operationsbordet – man behöver nämligen vara någotsånär kontaktbar för att kunna förklara vad man känner när läkarteamet testar sig fram i hjärtat.
Ablationen lyckades, och bara veckor senare var det så att säga lite ”touch and go” huruvida jag skulle orka åka till Guernsey och de förestående öspelen, med allt vad det innebär. Långa arbetsdagar men också en himla rolig tid ur en sportnörds synvinkel.
Dagarna gick, och en allt mer sällsam känsla uppstod i bröstet. Jag fick svårare och svårare att andas, mina underben svällde likt basketbollar trots att jag dagligen bar ett av de osexigaste plaggen jag någonsin låtit beröra min kropp – nämligen stödstrumpor.
Mina medhavda hjärtmediciner (de är några till antalet) samt vätskedrivande mediciner gav viss hjälp, men något stod inte rätt till – det kände jag. Samtidigt ignorerade jag i bästa ”finländsk man-stil” de allt tydligare symptomen, jag hade ju ett jobb att göra och jag ville göra det så bra som jag bara någonsin kunde.
Efter hemkomsten besökte jag så Mats-Ola Mattsson för en uppföljning efter ablationen. Innan dess togs det labbprover i vanlig ordning. Det numera normala hjärtultraljudet, som brukar ta cirka 20 minuter i anspråk, tog den här gången långt över timmen. När det väl var genomfört sade Mattsson de ominösa orden ”Peter, vi går till mitt rum och pratar”.
Det visade sig att mitt stabila, om än förhöjda, hjärtsviktsvärde på 149 NT-proBNP, nu av okänd anledning hade rusat till kritiskt höga 2 400. På ultraljudet såg Mattsson även att aortaklaffen, som de facto sett i stora drag likadan ut i 30 års tid, nu helt hade lossnat från sitt fäste varvid stora mängder läckage uppstod vid varje hjärtslag. Vänster kammare hade ”ballongat” upp av ansträngningen och aortan hade svällt och försvagats i väggarna.
Resultaten oroade till den grad att han nu inte såg någon annan utväg än att byta ut klaffen mot en ny – troligtvis en biologisk sådan från en kliniskt uppfödd gris. Vi människor lär ska ha 99 procent samma DNA som våra släktingar grisarna.
Ingreppet, som också det ska göras i Åbo, är ett betydligt mer invasivt sådant än ablationen i juni. I syfte att kunna sy fast en ny aortaklaff måste bröstkorgen sågas upp till fullo, hjärtat stannas och min cirkulation kopplas till en hjärt- och lungmaskin. Av förklarliga skäl åker man inte iväg på några öspel eller liknande evenemang det närmaste halvåret eller så – bara att läka en uppsågad bröstkorg igen tar sin tid, för att inte tala om att få grisklaffen att samarbeta med mitt hjärta – även om jag har några sviniga egenskaper redan inför operationen, kanske det kan räknas som en fördel, vem vet?
Jag vill hur som helst avsluta som jag inledde. Det handlar om en riskfylld operation, men jag vägrar säga farväl till er, mina läsare. Det blir heller inget tal om ett farväl till mina kära kolleger, varav många verkligen kommit mig nära och betyder otroligt mycket för mig – ni vet vilka ni är. Allra minst säger jag farväl till familjen som jag älskar mer än jag trots min status som journalist kan uttrycka i ord. Petra, Becka och Teo – ni betyder allt för mig och jag älskar er så högt det bara går. Det samma gäller mina ständigt stöttande svärföräldrar Stig och Kickan, ni är guld värda ska ni veta.
På återseende i spalterna och på sportsidorna mina vänner. Alla sportchefer, huvudtränare, klubbdirektörer, pingisdrottningar och övriga idrottare – ni kommer inte undan så lätt. Mitt mål är att åter en gång få ställa de knepiga frågorna också till er – men det kan ta ett tag innan jag är tillbaka på redaktionen och på arenorna.
Under tiden är jag stolt att meddela att erfarna och sportkunniga Linn Pease-Ekebom tar över min roll – en riktig klippa i sportnyhetsvärlden.
Därav: På återseende och inget annat.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
