HOCKEY. Han tillbringade uppväxtåren på mammas gård med en hockeyklubba och ett hembyggt mål. Nu är han 21 år och nyligen hemkommen efter två år i Nordamerikas juniorligor – möt åländska hockeykillen Samuel Westerberg.– Vi levde som hockeyproffs, fast utan pengarna, säger han och skrattar.

Han sitter bekvämt nedsjunken hemma i vardagsrumsfåtöljen, en elektronisk bildram i bakgrunden ger en ledtråd om vad som är viktigt för honom. Ramen visar ett antal hockeybilder från andra sidan Atlanten – Samuel Westerberg är 21 år och vill inget hellre än att leva med och genom ishockeyn.

– Det är något jag har velat sedan jag började spela hockey i sex- eller sjuårsåldern, säger han med något drömskt i blicken.

Då, i tidig barndom, halkade han in på sporten av en slump.

– Det var en kompis som spelade hockey, och han drog med mig på en träning.

För fem år sedan, som oerfaren 16-åring, flyttade han till Gävle för att gå gymnasiet och spela just hockey. Därifrån gick resan sedermera vidare till Sandvikens IK:s J20-lag – och efter det tog han det stora steget över pölen, till Michigan USA och laget Metro Jets i Premier Hockey League.

– Det var precis i pandemins inledning som jag och en kompis kände att vi gärna ville göra något annorlunda – där och då började vi undersöka möjligheterna att spela och leva i USA, berättar han.

Stöttande föräldrar

Sagt och gjort, kompisarna tog kontakt med rekryteringsföretaget Scandinavian Hockey Consulting som hjälpte dem vidare till det förlovade landet i väst.

Året därpå tog centern Samuel Westerberg ytterligare ett kliv och anslöt till New England Wolves i juniorligan Eastern Hockey League. Laget placerade sig trea i grundspelet på 55 inspelade poäng efter 46 matcher.

– Tungt nog åkte vi ut i första slutspelsrundan, det var otroligt tråkigt i och med att vi alla kände att vi hade ett lag som kunde gå hela vägen.

Du tog steget ut i världen redan som 16-åring – det kräver ett visst mod att våga lämna allt som är tryggt och bekant?

– Ja, kanske. Men jag tänkte nog inte så mycket på det just då. Däremot tänker jag nu, i efterhand, på hur stöttande mina föräldrar har varit under hela den här tiden, det hade aldrig gått utan det stödet.

Ett heltidsjobb utan lön

Nu, efter två lärorika och tuffa år på den amerikanska hockeyvardagens bakgård, är han hemma på Åland över sommaren. Som den 21-åring han är har han gjort sitt sista år som junior. Under tiden i USA bodde och levde han hos en värdfamilj, en så kallad ”billet-familj” som är en vanlig företeelse i USA.

– Vi var fem grabbar som bodde hos samma familj i år, man kommer väldigt nära varandra genom en sådan upplevelse.

Vilken nivå här hemma i Norden skulle du jämföra Eastern Hockey League med?

– I USA klassas ligan som ”tier-3”, en liga som lockar unga spelare som vill vidare till college-hockeyn. Det är svårt att jämföra, men motsvarande juniornivå i Sverige skulle kanske vara J20-elit.

Men du var inte där som studerande med ett stipendium – vad levde du på under tiden?

– Det har kostat mig mycket, men jag levde på pengar från sommarjobb och ett stipendium från Ålands Idrott. Jag läste även några kurser på distans och kunde lyfta visst studiebidrag hemifrån.

Hur mycket tid sätter man på träning på den här nivån?

– Ganska mycket. Vi levde mer eller mindre som hockeyproffs – fast utan pengarna, haha. Det var morgonträning vid nio, sen ett gympass varefter vi åkte hem och käkade lunch och vilade en halvtimme. Efter det åkte vi tillbaka för lagträning i hallen. I praktiken var det aktivitet och fokus på hockey från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Nu är du 21 år och kan inte göra fler säsonger i de nordamerikanska juniorligorna – vad innebär det för framtiden?

– Sannolikt att det blir spel någonstans i Sverige under nästa säsong, men var vet jag faktiskt inte just nu. Jag har sökt till olika skolor, men är än så länge osäker om jag vill plugga samtidigt som jag satsar på hockeyn.

Men om du får drömma?

– Jag har ju alltid velat livnära mig på att spela hockey, men jag vet att det är svårt. Då är det först och främst något år i Sverige jag tänker mig, sedan får vi se hur långt det kan bära, man behöver ha lite tur också.

Tar med sig det bästa från två världar

När han själv får begrunda vad tiden i USA har gett honom, säger han att den har varit enormt utvecklande på många plan.

– Hockeyn är verkligen annorlunda där. Den lilla rinken betyder att allt går mycket snabbare, man måste vara väldigt vaken och redo hela tiden. Det blir mer fysisk hockey och mer ”dump and chase”, även om just vårt lag hade ambitionen att spela en lite mer europeisk typ av hockey.

Vad tar du med dig till Europa av spelstilen i USA?

– De snabba besluten man måste ta när man väl har pucken, det var något jag hade problem med mitt första år i USA. Men nu, när jag har tränat lite på stor rink här hemma, känns det plötsligt som jag har hur mycket tid och yta som helst att jobba med.

Beskriv dig själv som hockeyspelare.

– Jag är en ganska defensiv spelare som i år fick mycket ansvar i numerärt underläge och i tekningar i egen zon. Offensivt finns det en del att jobba med ännu, vilket jag också gör. Jag är inte den som gör 100-poängssäsonger, men jag försvarar den egna kassen så gott jag kan.

IFK Mariehamn klev upp i trean nyligen, har du hört något därifrån sedan du kom hem igen?

– Jo. Nya verksamhetsledaren, Calle Juslin-Nyqvist, har hört av sig. Men jag är inte riktigt redo för en heltidsflytt hem ännu. Först vill jag pröva vingarna på lite högre nivå.

Du bodde och spelade din hockey i närheten av Detroit, hann du med att gå på någon NHL-match?

– Ja, det blev ett par av Detroit Red Wings hemmamatcher.

Avslutningsvis, innan Nya Åland åker vidare, nämner Samuel Westerberg något som visar hur en idrottsmans tankevärld skiljer sig från medelindividens.

– Just nu tar jag det mest lugnt och kör ingen seriös sommarträning som hockeyspelare, säger han och fortsätter:

– Men jag håller i gång lite grann och kör fem pass i veckan.

TEXT:

Peter Pussinen

peter.pussinen@nyan.ax

Mer läsning

Intensiv avslutning gav IFK tre poäng

Bortaseger för hockeyherrarna – hemmaförlust för damerna

Segertåget rullar vidare för IFK-hockey