SÖK
MENY
World Cup-festen som kom av sig
ISHOCKEY/TORONTO. I natt inleds NHL-säsongen för en ligaorganisation i behov av snabb revansch från sitt senaste experiment. World Cup i Toronto skulle bli tidernas turnering, men inte ens kanadensarna tycktes bry sig. På plats följde Nya Ålands Oskar Magnusson vad som skulle bli en hockeyfest – men som mest blev en avslagen sarg ut-halvmesyr utan tacklingar.
När konceptet för nya World Cup presenterades i vintras var det många hockeytyckare och supportrar som rynkade på näsan.
Åttalagsturneringen skulle bestå av de ”sex stora” landslagen: Kanada, USA, Sverige, Finland, Tjeckien samt Ryssland – och kompletteras med två stycken kombinationslag: Nordamerika och Europa.
Cynismen flödade på nätet, och det var lätt att göra sig lustig över ishockeyns globala litenhet som sport. Arrangörerna NHL och spelarfacket NHLPA ansåg sig inte ens kunna hitta åtta konkurrenskraftiga landslag till sin superturnering, detta trots att ett Schweiz på frammarsch spelade VM-final så sent som 2013 och att Slovakien kan mönstra framtida Hall of Fame-medlemmar som Zdeno Chara och Marian Hossa.
Och vad skulle egentligen ett hopkok av spelare från åtta europeiska länder eller nordamerikanska U23-ynglingar kunna sätta emot väloljade, samspelta landslag med mängder av rutin?
Efter öppningsrundan får hockeyfolket lägga cynismen åt sidan.
Lag Europa-USA 3–0.
Lag Nordamerika-Finland 4–1.
World Cup-vinnarna från 1996 (USA) och finalisterna från 2004 (Finland) åker på premiärsmällar de aldrig reser sig ifrån.
Klassiska Canada Cup föddes 1976 och blev World Cup tjugo år senare. Den internationella storturneringen har sett Kanada vinna fem gånger, Sovjetunionen och USA en gång vardera – men aldrig några mixedlag spela slutspel. Nu står både Europalaget och Nordamerikaditot med ena benet i semifinal.
***
Det är lunchtid i centrala Toronto en sömnig septembertisdag, men mellan Union Stations och Air Canada Centres väggar ekar sångerna. Storögda kanadensare ser på när hundratals svenska supportrar lämnar tåget och drar över perrongen vidare till närmaste vattenhål.
En del ”Suomi, Suomi”-tillrop tränger också fram genom massorna, och för första gången hittills i World Cup får Toronto känna på något som kan liknas vid en vibrerande stämning. Det är visserligen mest ”Vi är svenska fans allihopa”, ”Den som inte hoppar den är fin-länd-are” och andra inte särskilt kreativa ramsor – men för en nordamerikansk publik där läktarsång inte tillhör deras kollektiva idrotts-DNA är de färggranna och högljudda inslagen i stadsbilden något nytt och exotiskt.
”Vi blir invaderade av ett extremt trevligt och roligt folk”, twittrar sportjournalisten Mike Kelly och publicerar en video på svenska fans utanför arenan.
Väl inne på isen ser det ut ungefär som det brukar göra när Tre Kronor möter Lejonen. Svenskt kontrollspel mot finsk frenesi.
Finland har chanserna, Sverige sätter sin när Anton Strålman stöter in 1–0 i andra perioden. Det blir 2–0 till slut.
Kontrollspelet vinner – mycket tack vare en storspelande svensk målvakt i Henrik Lundqvist.
– Ja, han var den stora skillnaden i den här matchen. I första matchen mot U23-laget skapade vi ingenting, men nu gjorde vi det mesta rätt. Vi skapade trafik framför mål, vi skapade målchanser. Men vi kunde inte få in pucken, säger Finlands lagkapten Mikko Koivu till Sportbladet.
***
I grupp A kör som väntat storfavoriten Kanada över allt motstånd.
6–0 mot Tjeckien, 4–2 mot USA, 4–1 mot Europa.
Ishockeyns hemland har vunnit OS såväl 2010 som 2014 och har nu tretton raka segrar i så kallad ”Best-on-Best Hockey” (VM borträknat), där världens allra främsta spelare möts.
Grannen i söder – som sånär snuvade storebror Kanada på OS-guldet i Vancouver för sex år sedan – havererar dock fullständigt i Toronto. Med kniven mot strupen förlorar USA prestigematchen mot Kanada med 2–4. Storstjärnan Patrick Kane tittar tårögd upp mot jumbotronen i slutminuten mot Kanda och konstaterar att slutspelsdrömmen är död. Coachen John Tortorella lutar sig över axeln på NHL:s senaste poängkung för att försäkra sig om att Blackhawks-forwarden är redo för ett sista byte.
Tortorella är van vid att fajtas med pressen sedan tidigare, särskilt sedan tiden som tränare för New York Rangers. Men frågan är om han är beredd på den mediala kölhalning som väntar efter att hans USA också förlorar den sista gruppspelsmatchen mot Tjeckien. Tre matcher, minus sex i målskillnad – noll poäng.
– När vi tog ut laget ansåg vi inte att vi kunde utmana Kanada talangmässigt, så vi tog ut en grupp spelare som kunde ta sig an motståndet på ett annat sätt. Men vi fick inte jobbet gjort och vi får ta konsekvenserna av det nu. Men jag tänker inte lyssna på kritik från personer som inte har en aning om vad som händer i det här laget, grymtar John Tortorella på sedvanligt buffligt manér på en presskonferens.
Kritiken mot Tortorella avtar inte när ratade Penguins-stjärnan och färske Stanley Cup-mästaren Phil Kessel twittrar syrligt om det amerikanska fiaskot. En tweet som delas 77 000 gånger och gillas av dubbelt så många:
”Sitter hemma i huset med min hund. Känner att jag borde göra något viktigare, men kan inte sätta fingret på vad”.
Jag ringer Toronto Suns mångårige hockeykrönikör Steve Simmons för att tala om USA:s uppenbara lillebrorskomplex gentemot Kanada.
– USA var en katastrof. Fel spelare, fel coach, fel spelsystem. De tog ut en trupp som skulle slå Kanada, utan att verka inse att de skulle spela mot andra lag i gruppen. Tillsammans med Finland är USA den här turneringens största besvikelser, säger Simmons som snart också ska hitta ljusglimtar i World Cup.
Att USA åker ut redan i gruppspelet är en besvikelse, men långtifrån det nationella trauma som hade uppstått om Kanada mött samma öde.
Supermatchen mellan de både nordamerikanska storheterna ses bara av runt 700 000 personer i USA, ett land med 324 miljoner invånare.
Bottennoteringen tjänar också som ännu en påminnelse om hur liten ishockeyn egentligen är i världen. Det krävs inte bara två konstruerade lag för att få ihop en konkurrenskraftig turnering, på en av världens största tv-marknader hamnar ishockeyn långt ner på idrottshierarkin.
Nordamerikas 4–3-seger mot Tre Kronor är det som sköljer bort det mesta av Steve Simmons World Cup-cynism.
Hans krönika i Toronto Sun den 22 september har rubriken: ”Greatest. Game. Ever”. Det är kanske att ta i med tanke på att förlagan till den här turneringen – Canada Cup – såg tre finalmatcher 1987 som allmänt hålls som den bästa ishockey som någonsin spelats. Den gången alla matcher slutade 6–5 och med Kanada som vinnare med 2–1 i matcher. Den gången Kanada mönstrade spelare som Wayne Gretzky, Mark Messier och Mario Lemieux och Sovjet den klassiska KLM-kedjan med Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov. Men med lite god vilja går det att se vad Simmons är ute efter i sin krönika.
Nordamerikas ynglingar kör fullständigt över Sverige inledningsvis. Efter 95 sekunders spel ger amerikanska superlöftet Auston Matthews och Vincent Trocheck Nordamerika ledningen med 2–0, och laget hinner dessutom med att bränna en straff.
I den mixade zonen efter matchen säger Tre Kronor-stjärnan Erik Karlsson till den samlade pressen att de svenska spelarna sagt åt varandra att ”Wake the fuck up!”, efter mardrömsstarten.
Det tycks hjälpa, för Sverige tar sig tillbaka in i matchen efter hand och räddar ett 3–3-resultat efter ordinarie tid.
Den galna matchen rundas av med en vansinnig förlängning i spel tre mot tre där kanadensaren Nathan MacKinnon till sist avgör fri mot Henrik Lundqvist.
”Young Guns” jublar som om de just har vunnit World Cup.
De tror att de är klara för semifinal, och inser inte att Ryssland petar ned dem från andraplatsen i gruppen vid seger mot Finland.
Sverige å sin sida har säkrat förstaplatsen i grupp B tack vare poängen mot Nordamerika i en av tidernas mest underhållande matcher.
– Kanada-Sovjet-matcherna 1987 var såklart fantastiska, men målvaktsspelet var det inte. Räddningsprocenten låg på 84 procent då, men kan någon spela bättre än vad Lundqvist gjorde i den här matchen? Man måste se på alla aspekter, försvarsspelet, talangnivån, farten. Se på spelare som Matthews och Johnny Gaudreau! Det var en rakt igenom otrolig match, säger Steve Simmons.
Nordamerika-supportrarna är till största delen kanadensare i Air Canada Centre. Många av dem från Toronto.
En supporter har skrivit en skylt som välkomnar Auston Matthews ”hem” – och en läktarsång i hans ära går varm när centern snurrar upp Sverigebackar i offensiv zon.
Den här hösten gör han NHL-debut för klassiska Toronto Maple Leafs.
19-åringen – som är uppväxt i San Ramon, Kalifornien – kommer inte från någon traditionell hockeymiljö, men hans övertygande spel på den allra högsta nivån ger de törstande Leafs-fansen något drömskt i blicken.
– När jag ser tillbaka på Maple Leafs historia slår det mig att de aldrig har haft riktigt stora spelare. Det finns inga Orrs eller Gretzkys. Börje Salming och Mats Sundin var fantastiska spelare, men inte några av tidernas bästa. Auston Matthews kan bli så bra, och så här stor anledning till optimism över ett draftval har inte Torontosupportrarna haft på trettio år, säger Steve Simmons.
Några Torontofans jag springer på i arenan instämmer. Maple Leafs är i desperat behov av framtidstro.
Senaste Stanley Cup-titeln kom 1967.
– Maple Leafs är lika segerlöst som England i fotboll. England har inte vunnit ett stort mästerskap sen 1966 och också vi lär få vänta, säger John vars föräldrar är från England.
– Men nu har vi något på gång med en större långsiktighet och en bra tränare i Mike Babcock (Kanadas förbundskapten, reds. anm.). Och så har vi några av de bästa unga spelarna i Matthews, Morgan Rielly och William Nylander.
Air Canada Centre är slutsålt varje gång Maple Leafs spelar, och kommer så att vara även när World Cup är över och NHL drar i gång. Att en klubb i den mest lukrativa NHL-staden på kontinenten kan gå segerlös i ett halvt sekel är närmast obegripligt för en besökare i Ishockeymeckat.
Enligt Steve Simmons beror det på en uselt skött organisation, medan fansen Tim och Santo tror att pressen knäcker många talanger.
– Vi kan ha killar som misslyckas i Toronto och sen flyttar de till Arizona och gör succé. Ingenstans bevakar media ett NHL-lag lika hårt som här, och det är inte många spelare som klarar den typen av uppvaktning.
Nordamerikas ynglingar jublade för tidigt.
Ryssland slår Finland med 3–0 och tar hand om den sista slutspelsplatsen i grupp B. Därmed står det klart att vi får en klassisk rivalmatch mellan Kanada och Ryssland i den ena semifinalen, där hemmalaget till slut går ifrån till en 5–3-seger efter ett drama som åtminstone varar i två perioder
men som knappt innehåller en tackling.
– Det känns som att rivaliteten mellan Kanada och Ryssland är död. När såg vi senast en riktigt jämn match?, frågar sig Steve Simmons efter en semifinal utan svallande känslor som mest lämnar åskådarna med en känsla av att spelarna mest av allt vill undvika skador inför den stundande
NHL-säsongen.
Svaret på frågan när de båda stormakterna senast var riktigt jämna är kanske Turin-OS 2006 då Ryssland slog ut Kanada i kvartsfinalen med 2–0, anförda av en ung och stekhet Alex Ovetjkin. Fyra år senare krossade Kanada Ryssland med 7–3 i kvarten. 2016 ser ”Ovie” mest trött och oinspirerad
ut när han ännu en gång får ge sig mot Kanadas Sidney Crosby.
Stjärnduon är sin generations främsta spelare, och har varit NHL:s ansikten utåt sedan 2005. Men Crosby vinner de tyngsta matcherna såväl internationellt som i NHL med sitt Pittsburgh mot målmaskinen Ovetjkins Washington.
Alexander Ovetjkin har vunnit fler individuella utmärkelser än Sidney Crosby, som å sin sida har två Stanley Cup-titlar och lika många OS-guld. Skiljelinjen mellan de båda superstjärnorna skär rakt igenom deras respektive landslag; individuellt skickliga ryssar mot lagspelande kanadensare.
– Berättelsen är svår att ignorera; den om hur Crosby alltid höjer sig när pressen ökar, medan Ovetjkin gång efter annan inte hittar
en växel till, skriver The Globe and Mails krönikör Eric Duhatschek dagen efter matchen.
Om ekot från tidigare ishockeygenerationer hörs hela vägen från den episka Summit Series mellan Kanada och Sovjet 1972 fram till i dag är den andra semifinalen mellan Sverige och Europa en historielös matchup.
Svarta börsen-biljetter reas ut för tio kanadensiska dollar (cirka sju euro) utanför arenan och Air Canada Centre ekar
halvtom. Toronto Blue Jays jagar slutspel i MLB och 47 000 på Rogers Centre föredrar baseboll framför ishockey söndagen den 25
september.
– NHL hade nog hoppats att de här lagen inte skulle gå till semifinal. Men jag tycker att det är två bra lag (Europa och Nordamerika), och de har definitivt höjt konkurrensen på turneringen, säger Tre Kronor-backen Anton Strålman till Sveriges Radio.
Lag Europa består av ett hopplock av spelare från åtta olika länder: Slovakien, Tyskland, Schweiz, Österrike, Danmark, Norge, Slovenien och Frankrike. En NHL-idé för att kunna exponera så många stjärnor som möjligt i World Cup. Exempelvis hade megastjärnan Anze Kopitars
Slovenien haft svårt att hävda sig i konkurrensen. Men som en enhet är Europa starkt, även om dess union paradoxalt nog knappast har stått på mer skakig mark än hösten 2016.
Ett håglöst Tre Kronor är alltför passivt och i förlängningen kommer dråpslaget när Detroits Tomas Tatar stöter in det avgörande 3–2-målet från nära håll.
– Sverige blev för försiktigt. De har väldigt skickliga spelare men fick inte till det alls. Nu blir det en final mellan Kanada och en motståndare som inte ens är ett landslag, knappast vad NHL hade räknat med. För Kanada finns det ingen prestige i att slå lag Europa, allt handlar bara om att inte förlora,
säger sportankaret Mike Kelly som frilansar för NHL Network, TSN och Maple Leafs egna tv-kanal.
– Alla kanadensiska supportar hade hoppats på en final mot Sverige. Och ur ett fansperspektiv hade det varit betydligt mer tilltalande. Det finns ju inga supportrar för lag Europa.
***
Utskällda inför turneringen, imponerande på isen – men inför finalen möts Europalaget mest av axelryckningar.
Den allmänna uppfattningen är att Kanada ska köra över dem i mötet som avgörs i bäst av tre matcher. Kanada vinner också den första finalmatchen
med 3–1, men hackkycklingen Europa kan uppenbarligen störa även världens bästa lag – och stöttas av tidernas främste.
– Har det tagit bort lite av kryddan att inte Sverige, Ryssland eller USA är i final? Kanske, säger Wayne Gretzky ute i Fan Village där supportrar samlas för att se matcherna.
– Men så fort pucken släpps i finalmatcherna kommer entusiasmen att finnas där. Europa förtjänar att vara i final och jag gillar verkligen vad tränaren Ralph Krueger har gjort med det här laget.
Och att spelare som Norges Mats Zuccarello, Danmarks Jannik Hansen eller Frankrikes Pierre-Edouard Bellemare ens får chansen att spela en guldmatch i en stor turnering är en seger i sig. Vi kanske aldrig får se l a g Europa igen, men de gör det mesta av den här chansen.
– Den som ändrade min uppfattning var gamle storspelaren Peter Bondra. Han sa till mig att spelarna i Slovakien aldrig ens drömde om att gå långt i ett stort mästerskap. I lag Europa får man plötsligt flera framtida Hall of Fame-spelare att spela tillsammans och se vad som händer, säger Steve Simmons.
Europalaget tar ledningen i den andra finalmatchen. Men en galen vändning i slutskedet av den tredje perioden tar Kanada ikapp och förbi. Brad Marchand skjuter 2–1 när bara 43 sekunder återstår, och till sist lyfter Sidney Crosby trofén inför euforiska hemmafans.
World Cup har fått en väntad slutpunkt, men vägen dit har kantats av både märkliga och fina berättelser.
Den om hur Jannik Hansen, som förlorat ”200 gånger eller så mot Sverige”, äntligen fick vara med om att besegra Tre Kronor, eller den om hur nästa generations NHL-stjärnor Auston Matthews och Connor McDavid fick en sällsynt chans att spela tillsammans – men kanske framför allt historien
om att Sidney Crosby fick addera World Cup till samlingen av OS- och VMguld samt Stanley Cup-titlar.
– Vilken galen avslutning det blev, säger 29-åringen i Viasats sändning medan lagkamraterna jublar ikapp i mittzon.
– Marchand är uppe där nu när det gäller klassiska kanadensiska ishockeymål. Bland Paul Henderson (Summit Series 1972), Mario Lemieux (Canada Cup 1987) och Sidney Crosby (OS 2010), skriver Maple Leafs-supportern Santo Francesco i ett sms.
Det kanske är att ta i med tanke på publikuppslutningen i World Cup och att såväl fans jag pratat med och spelarna själva håller OS högre. Men det är ännu oklart om NHL kommer att släppa sina spelare till Vinterspelen i Pyeongchang 2018, så World Cup 2016 kan vara sista gången
på åtminstone fyra år som vi får se alla de bästa ishockeyspelarna mötas i en stor turnering.
Eller som Mike Kelly säger:
– World Cup var ett sätt för ligan att tjäna pengar, men å andra sidan var det ingen som tvingade fansen att köpa biljetter. Tittarsiffrorna på tv har
varit bra på kvällsmatcherna och NHL hävdar att de sålde slut på biljetterna, och då är de nöjda oavsett hur många som sen faktiskt var på plats under matcherna. Med osäkerheten inför nästa OS vet man aldrig vad som händer. Nu fick vi en chans att se alla de bästa spelarna väcka liv i World Cup för första gången på tolv år. Det är bättre än inget World Cup alls.
