SÖK
MENY
Krönika: Hjärtskärande förlust – men en seger för damfotbollen
När ett tänkt guldvrål förbytts till bittra silvertårar och botten gått ur tillvaron för 16 tappra fotbollskrigare är det inte direkt läge med ett: ”Vad var det jag sa?”
Jo, jag skrev inför ligapremiären, den 21 mars, att de som hoppades på en åländsk guldrepris borde sänka sina förväntningar eftersom jag såg PK-35 som favoriter i år.
När allt ska avgöras i säsongens sista match vet vi ju alla att vilket lag som helst kan vinna, allt annat är krystade efterhandskonstruktioner. När allt kommer ner till säsongens sista match vet vi ju alla att vilket lag som helst kan vinna, allt annat är krystade efterhandskonstruktioner.
Tänk om Adelina Engman gjort mål under sin pigga inledning eller på nicken i andra halvlek?
Tänk om Cynthia Uwaks skott efter en halvtimme inte hade räddats på mållinjen? Men sett över en hel säsong tycker jag ändå att det vore orimligt att vifta bort PK-35:s ligaseger med ”tänk om”.
Resonemanget i förhandskrönikan gick ut på att Åland United rimligtvis borde ha försvagats jämfört med 2013 års guldupplaga.
Truppen var till hälften ny, rejält föryngrad och utan mängder av (landslags)rutin och ”know-how” i Tiina Saarios, Jaana Lyytikäinens och Janelle Cordias frånvaro.
Och även om 2014 års Åland United såg bländande ut offensivt var obalansen tydlig. Försvaret har varit den lagdel som har haft störst problem, och fjolårets bollskickliga mittförsvar Sanna Svensson/Frida Thilén har försvagats i Pille Raadik/Kim Sundlöv.
Åland Uniteds vanligtvis så framgångsrika bolltrillande har haltat. Men det är långtifrån den enda anledningen till att guldet i fjol blev till silver i år: flera av spelarna har blivit sämre när allt har stått på spel. Vi såg det mot Medyk Konin i Champions League och vi såg det på WHA i lördags.
Lagkaptenen Monica Dolinsky är omgiven av färre vinnarskallar av samma snitt som hon själv i år jämfört med 2013. Det har inte strålat om årets Åland United, varken när det gäller självförtroende eller karaktär.
Men… det finns ju anledningar till att försöka se bortom ett bottenlöst höstmörker även efter en bitter 1–2-förlust.
1 593 stycken för att vara exakt.
Damernas liga fick ett lika prydligt som imponerande publikrekord i Åland United-PK-35 – och det är bara att tacka både Åland United och alla som slöt upp till festen i svinkylan.
Det skrevs fotbollshistoria och det var passande att det gjordes på Åland, 41 år efter den första officiella damlandskampen mellan Finland och Sverige.
United må ha förlorat mot PK-35, men matchen var en seger för damfotbollen som fenomen.
Efter bara nio poäng på sex omgångar såg Åland United ut att få svårt att ens ta en medalj.
Att resa sig från det läget, vinna 14 av 16 matcher och skaka fram en direkt avgörande ligafinal är en imponerande bedrift – och tränaren Gary Williams ska ha all kredd för att han inte övergav sin fotbollsfilosofi ens när det såg som tyngst ut. Det blir inget nytt Champions League-äventyr nästa år för Åland United, men det behöver inte bara vara av ondo (särskilt när det i ett Uefa med bristande genustänk innebär en förlustaffär – ÅU:s hamnade på omkring 10 000 euro i år trots bidrag från landskapsregeringen).
Med endast Cynthia Uwak kontrakterad över 2015 och en eventuell spelarflykt modell större framför sig kan klubben få större manöverutrymme när det gäller att slussa in åländska talanger i lagbygget. IFK Mariehamn vann Upplandstrean och har en handfull tänkbara ÅU-namn i truppen.
1 593 personer på en damfotbollsmatch i oktober 2014.
Med ett än mer lokalt förankrat Åland United lär inte WHA:s läktare räcka till i framtida gulddraman.
