SÖK
MENY
Nu är han fri – fullkomligt fri
När Tua Åströms son Lucas tog sitt liv för nio månader sedan var det viktigt att människor omkring visste vad som hade hänt. Ett självmord sänder en enorm chockvåg genom familjen, släkten och bekantskapskretsen – och det går inte att gömma undan.
I dag är Tua en annan människa med en ny tideräkning.
Livet kom emellan och började sända på en annan kanal, säger Tua Åström, programledare på Ålands radio fram till den dag i december i fjol när hennes och familjens värld rämnade. Här är hennes berättelse:
Den 10 december i fjol fick jag ett mess från Lucas lärare i Sommenbygdens folkhögskola där han börjat studera på musiklinjen tre månader tidigare. Det var sent en tisdag kväll och han hade inte varit i skolan på två dagar. Då, någonstans, visste jag redan att han var död.
Klockan ett på natten hittades Lucas inlåst i badrummet där han hade tagit sitt liv. Vi hade väntat på besked i tre timmar och när det kom per telefon blev allt bara kaos, skrik och gråt. Vi var i trasor, vi var inte människor, och på morgonen ringde Lucas pappa Bengt efter krishjälp. Två kvinnor var med oss när vi berättade vad som hänt för mina och hans föräldrar. Det är så många som berörs av ett självmord, det är som en massa ringar på vattnet.
Lucas och jag var väldigt nära. Han var världens snällaste människa, en filosof och en konstnärssjäl och så känslig att jag ibland upplevde honom som nästan hudlös. Han var tyst i skolan och i högstadiet brast banden till hans tidigare sammanhang. När han började studera till ljusdesigner i Jönköping 2011 var det som om han äntligen fick luft under vingarna. Men något måste ha hänt i den nya skolan, något som vi inte vet något om. Det enda vi har är frågor.
Den första tiden kunde jag inte vara hemma. Han fanns överallt och det gjorde så ont. Nu vill jag bara vara hemma för det här är hans plats. Jag sitter i hans rum varje dag. Så småningom ska det bli ett rum för skapande eftersom det var sådan han var, kreativ och skapande.
Jag minns ”aldrig mer”-dagen så tydligt. Den var vidrig och hemsk. Det var då som innebörden av förlusten gick upp för mig. Den kom kanske en månad efteråt.
Vi sörjde i otakt i familjen. Jag rasade totalt, klarade inget, det var Bengt som i början ordnade, fixade, ringde och fyllde i papper, lagade mat och betalade räkningar. Sen kom Lucas död ifatt honom när jag hade rest mig lite igen. Lucas syster Fanny var arg och det tog länge innan insikten nådde fram till henne. Fannys tvillingsyster Elina reagerade genom att dra sig undan för det var så tungt med all sorg här hemma. Det var jobbigt för vi hade inte väntat oss att sorgen skulle ta sig så olika uttryck. Familjen blev taggig när vi alla mådde så dåligt på olika sätt.
Du frågar hur man som föräldrar överlever ett barns självmord. Det ska jag säga att det är ingen självklarhet att man gör det. De första månaderna tänkte jag mer än en gång att jag skulle följa efter. Jag hade planer på att hoppa från en färja. Jag ville krocka med en älg som skulle landa på min sida av bilen. Jag gick under byggkranar och hoppades att motvikten skulle lossna och ramla ner på mig.
Jag har varit sjukskriven sedan det hände.
En dag i maj försökte jag jobba men det blev katastrof. Skillnaden mellan den person jag blivit och mitt gamla jobbjag var alltför stor.
Tänk dig en blank och putsad riddarrustning, och så längst nere i ena tåspetsen låg en liten gelénalle som var jag. Det var min attityd som gick på jobb, det var inte jag.
I dag är jag egentligen en helt annan människa än jag var. Det är omöjligt att vara den gamla Tua. Jag har fått en helt ny värld på sätt och vis, och ett väldigt mycket större liv. Jag uppfattar och uppskattar mera samtidigt som det kan vara svart.
Jag har skrivit dagbok från dag ett. I dag är det dag 273 och jag är inne på min femte dagbok. I början skrev jag flera sidor per dag och nu när jag bläddrat ser jag att att det var så kallt i början, som faktablad. Mina känslor var helt och hållet blockerade.
Men det tog inte många veckor innan jag började skriva åt Lucas och det gör jag fortfarande. För skickade jag mess, nu skriver jag brev till honom varje dag om livet som det är nu.
I ett skede kontaktade jag ett medium som kommer till Åland två gånger om året. Trots att hon inte visste något om mig så prickade hon in så mycket saker om mig som var sanna, saker som jag inte har pratat med någon annan än Lucas om. Jag hör inte till kyrkan och har ingen religion, men nu tänker jag att allt är möjligt och att jag ska leva färdigt först och sen träffas vi igen, Lucas och jag. Eftersom jag skriver till honom så tror jag på det.
Livet blir väldigt mycket mer intressant när man öppnar dörrarna.
Min väg till att hela mig själv kom instinktivt till mig. I sorgen insåg jag att jag måste skapa och bad att få komma till glaskonstnären Ritva Salorantas ateljé. Jag slipade glasbitar, tänkte och grät. Skärvorna ska bli en fin bild till Lucas. Jag bad också att få hjälpa till när Thereses broderi flyttade till ny lokal. Av en slump kom jag också i kontakt med Siv Ekström och började rida igen. De enda stunderna då jag inte tänkte på Lucas var när jag satt på hästryggen. Det var så skönt att få vila. Allt det här väckte mig till liv igen.
Du undrar om jag har haft skuldkänslor. Ja, och den känslan har läkt ut. Det fanns inte en möjlighet att jag hade kunnat fatta att det kunde gå så här. Men det tar tid att försonas med sig själv. Den 16 augusti skulle Lucas ha fyllt 22 år. Den dagen gick vi upp till hans rum med en ros och tog urnan med till vår stuga vid Lumparn där vi strödde hans aska vid stranden. Lite av askan tog vi med till Österbotten och spred utanför stugan vi har där och som var en av hans hjärteplatser. Lite aska lade vi också här hemma i trädgården där vi planterade hans kastanj.
Nu är han fri. Fullkomligt fri.”
